Reseberättelse Indien december 2010
Sammanställning från resebloggen, Pune, Indien, dec 2010
29 nov 2010
Så bar det iväg, svalt klädda och fyllda av förväntan. Sen blev vi sittande på Arlanda i många timmar för planet var försenat, så försenat att vi missade vår anslutning från Istanbul. Där fick vi istället stå i flera, just i den trötta stunden, mycket långa köer till ombokning, tull, scanning, Turkish airlines hotellbokning. Men sen bar det av i en timme i mörkret till en fantastiskt golf- och badresort vid havet med flera pooler och riktigt bra både frukost- och lunchbuffé.
Väl framme i Mumbai möttes vi av JJ Tours som skulle ta oss till Pune. Frida, hennes pojkvän Jocke och två kompisar fick hoppa in i den första bilen som såg ut som en helt vanlig bil med en helt alert chaufför. Sen kom bilen som Fia, Fredrika och jag och en kille från Oman skulle åka i. En skruttbil utan dess like, sätet bak hade definitivt ingen stoppning, inga säkerhetsbälten och så upptäcker vi att chauffören är mer än trött. Galen bilfärd genom Mumbais sämre kvarter, många kåkskjul och en ofantlig stank. Fia börjar känna sig som en oansvarig mor och ångrar sig att hennes barn ska komma hit. Vår chaufför blandar små piller med typ snus och berättar på maharati till killen från Oman att det är för att hålla sig mer alert för han blir så uttråkad. Nja säger vi. Vi försöker prata med honom så han ska hålla sig vaken i den galna trafiken. Efter två timmar somnar Fredrika och efter ytterligare en halvtimme Fia, alltså skulle jag då själv försöka komma på frågor som han inte kunde svara på eftersom hans engelska var så dålig. Han höll sig dock vaken och tog oss till hotellet och vi kunde börja andas normalt.
Frukost på hotellrummet. Vi delade på en påse chips och en mandarin och lite vatten. Sov som stockar i fyra timmar för sen skulle vi träffa Gulnaaz, dvs vår yogalärare Alís syster som ordnat en lägenhet åt oss. Vår första rikshafärd, en ny utmaning för nerverna, till vår lägenhet. En förvirrad man tar emot oss. Han visste inte att vi skulle komma nu så han har inte gjort i ordning någonting och det är första gången han ska hyra ut. Han skulle plocka i ordning sina saker och flytta ut men när vi plockar upp våra datorer upptäcker vi att vi inte kommer åt hans trådlösa internet (vilket var en av poängerna med att hyra av honom, att vi skulle ha internet i lägenheten). Vi börjar leta felet och till slut ringer han sin son som är i IT-branchen i USA som på distans går in i faderns hårddisk och löser problemet. En bra början.
30 nov 2010
Men nya problem uppstår. Han verkar inte veta hur man plockar ihop saker, eller hur mycket saker han har. Nu har det gått tre dagar och han har fortfarande fullt med prylar i sitt rum och i andra rum har vi pulat undan deras saker. Lakan? Handdukar? Jaha, ska ni ha det också? Jag ska se vad jag har… så ringer han sin fru som är i USA för att ta hand om ett kommande barnbarn. (Brist på välfärd eller entusiastisk farmor?) Till slut kommer det fram några rätt äckliga, typ lakan och större dukar som vi ska ha men de två handdukarna som han hittar var väl mer än äckliga. Jag är glad att jag hade tagit med mig åtminstone en handduk.
Men så var det det där med städning. En städerska skulle komma och göra en ordentlig städning. Saken är bara den att det är så skitigt att inte ens i Franks sons kollektiv i Göteborg var det så här skitigt, och det vill inte säga lite. När hon kom så förvandlades jag till en riktig husfru och gick runt i köket och pekade, öppnade dörrar och såg sträng ut. Hon har städat här i sju år har vi fått höra nu. Hon är blind på ena ögat men inte ens det kan vara anledningen till skiten här. Nu har vi kanske kommit på det. De har inga rengöringsmedel. Inte så smart i en stad med sanslöst mycket avgaser och fuktig luft i en härlig kombination. Nu har vi varit på köpcentrat och inhandlat div städutrustning, Mr Muscle i kubik. Igår kväll rengjorde vi så svetten lackade och hann typ köket, vardagsrummet, dörrhandtagen och ett tvättställ plus alla lysknappar. Köksbordet fick vi torka av, tre vändor med mr muskler och sedan ytterligare fyra gånger innan trasan inte blev svart. Vi har tagit några före och efterkort. Idag har vi gått på toaletterna och duschen. Ett hårt jobb men fint blev det.
Ons 1 dec
Shopping och mat kan ju göra vem som helst glad. Efter vår lite dystra start har vi nu hunnit både äta gott, åka en längre rikshatur till ett shoppingområde och prova punjabis i kubik. Rikshaturen kan ni förhoppningsvis se, ni kan sluta se efter en stund för då börjar vi surra om batteriet till kameran osv men jag vet inte hur jag ska kapa den.
Det är oändligt med tygaffärer där man får beställa div tunikor med tillhörande byxor och dupatta, dvs tillhörande sjal. Kvinnor går omkring i de mest fantastiska klänningar här och jag inser att det skulle kräva rätt mycket mer tid i tvättstugan om man skulle gå omkring så hemma.
På stället där vi köpte kläder hade de en skräddare som måste ha väldigt bra vadmuskler för han sydde på en miljövänlig trampmaskin. Snabb som blixten och otroligt säker med saxen. Tyvärr råkade det icke engelsktalande affärsbiträdet säga till honom att han skulle korta av ärmarna på en av Fias tunikor som inte alls skulle ha kort ärm, det var den andra hon köpte som skulle ha kort ärm. Det slutar med att vi dricker chai i små plastmuggar och väntar på att han syr in tunikan enligt Fias mått efter att hon har försökt pruta och sen inser att det hon argumenterat om var 20 svenska kronor. Snart kommer vi till själva yogan, det vi är här för att göra.
2 dec
Var ligger detta, för oss Iyengaryogis ,beryktade ställe? Hur ser det ut? RIYMI, dvs Ramamani Iyengar Yoga Memorial Institute, ligger i ett område om heter Shivaji Nagar i Pune. Ramamani var BKS Iyengars fru och institutet byggdes till hennes minne på 70-talet. Det syns knappt från utsidan, ett OM-märke på grinden och en skylt utanför muren och vakter som kollar att alla som går in skriver in sig i en liggare. Vakterna har tydligen kommit till sedan sprängningen på ett café här i Pune för typ ett år sen. Väl inne bor familjen Iyengar i ett hus och själva institutet är i ett annat, bara några meter mellan dem. En man vaktar skorna utanför och inne är det kontor, eller rättare sagt ett stort rum med två bord i där man får skriva in sig, växla pengar, köpa böcker och material. Hela väggarna är fyllda med hedersbemärkelser och foton på BKS Iyengar, eller som han också kallas, Guruji. Nere i källaren finns ett litet bibliotek med böcker om, givetvis yoga, men också indisk filosofi i bredare bemärkelse, om kroppen och lite olika Iyengaryogatidningar från olika håll i världen. En trappa upp ligger stora yogasalen, som en båge med en scen längst fram. Olika bilder på BKS Iyengar hänger högt upp i taket, några olika gudar står vid entrén till rummet och sen finns det massor med olika props längs med den bakre väggen och i ett förråd längst in. Högst upp är en sal med nybörjarklasser där det är mest Punebor som går. Det finns inga omklädningsrum utan man kan byta om i ett förrum till toaletterna som liksom de flesta indiska toaletter jag stött på, har sett bättre dagar. Inget toalettpapper utan man förväntas duscha av sig. Finns ingenstans att kasta ev medhavt papper. Miljövänligt? Blött blir det hur som helst i trosorna om man inte är förutseende och har typ trosskydd eller en egen liten handduk med sig. Men det kan bli lite jobbigt att bära omkring på en rumphandduk.
Vilka är här och vad hur går det till? När man ska skriva in sig går man till mr Pandurang som verkar älska att alla är beroende av hans väl och ve. Givetvis fattades det ett papper när vi skulle skriva in oss, men vi lyckades i alla fall få betala så vi slipper gå runt med alla pengarna. Vad man än frågar får man en huvudrullning till svar. Vi försökte fråga om våra tider, hur mycket det kostar att observera klasser och då måste man vänta på Pandurangs välvilja till att ev svara på frågan efter en stund. På fm är BKS Iyengar himself i stora salen och yogar. Precis innan förrådet har Guruji sin yogaplats, vilket innebär att man går förbi honom varje gång man ska hämta några hjälpmedel. På em sitter han i biblioteket och läser. Man får instruktioner att man inte ska störa honom. Så, vad tror ni att vi gjorde första dagen vi var där på besök? Vi bugade fint ända ner till golvet när vi kom in och gick förbi honom. Det gör man här i Indien när man visar vördnad för någon. Sen smög vi runt bland hyllorna och bara tog in att vi var där och att självaste Guruji satt där i egen hög person. Att vi var i samma rum som honom. Att vi nu har kommit till institutet som jag har hört talas om sen 1992 tror jag. Och då plötsligt så ringer en hurtig slinga i en mobiltelefon och vi tänker att ”oj, stackaren som har på den här i biblioteket”. Saken var bara den att det var vår telefon som vi har fått låna av vår hyresvärd för att kunna ringa lokalsamtal och vi kände inte igen signalen. Vi fick lite menande blickar och lite huvudrullningar i olika form. Sen bugade vi djupt igen och smet uppför trappan och fullkomligt dog ute på gården.
Geeta, dvs BKS Iyengars dotter, som vi hade fått höra skulle undervisa är fortfarande för sjuk för att göra det. Vi har mött henne en gång på gården mellan husen men hon ser ut att ha väldigt ont. Vi tyckte att hon var en så fantastisk lärare när vi var på workshop i London förra året så vi hoppas verkligen att hon kommer att undervisa något.
3 dec
Vi har överlevt våra första lektioner. Vi var ganska spända och nervösa. December är en månad då vi har fått höra att det är väldigt många seniora lärare här. Dvs lärare som rest hit i 20-30 års tid och så vi nybörjare mitt bland dem.
Vi är drygt 100 personer i salen, mattorna ligger med några centimeters mellanrum. Vi började med att ha BKS Iyengars dotterdotter, Abby, som lärare första dagen. Men ganska snabbt började Guruji, som hade egen praktik, att ropa åt henne vad vi skulle göra. Väldigt subtila instruktioner men väldigt effektiva. Eller vad tror ni om att hålla vänstra delen av ryggraden rak och högra delen av ryggrad konkav? Eller rotera den högra delen av svanskotan åt vänster och håll den vänstra delen still? Abby klargjorde att Guruji undervisar genom henne. Förutom huvudläraren så är det ett helt gäng med assistenter som hjälper till och förmedlar både vad Guruji ropar och säger till personer som behöver alternativa övningar. En intressant notering är att så gott som alla (förutom vi fyra då) som är här som elever ser ut som den traditionella bilden av en yogalärare, löjligt smal och med OM-märken på kläderna medan flera av de indiska lärarna som undervisar här, ex Abby och några andra får ex min ända att framstå som smärt.
Idag har vi haft Prashant, BKS Iyengars son i två lektioner. En klass med asanas, dvs vanliga positioner och en klass med pranayama, dvs andningsövningar. Han är väldigt speciell och har en accent som gör det hart när omöjligt att förstå vad han säger. Det som känns inspirerande med honom är att han verkligen väver in filosofi och yogans grund i hela lektionen. Om man bara är intresserad av att få göra så många avancerade ställningar som möjligt så är men på helt fel plats på hans lektioner. Imorse började passet med en vridning, huvudstående i säkert 10 minuter med variationer och sedan gjorde vi Trikonasana så gott som resten av passet. Hysteriskt länge fick vi stå varje gång vi gick in i positionen. Temat var att koppla ihop body, mind and breath och han försökte bl a få oss att tänka in varför vi gör yoga och inte bara hur och när. Och, banne mig, i slutet på passet så lyckades han få mig, trots att benen skakade av trötthet, att vara helt avslappnad i ansiktet. Han har humor, lite så där smyghumor. Under kvällens pranayamaklass föreläste han mest. Vi har förstått att det ofta är så på hans klasser, men vi är ju ganska van eftersom Alí, vår lärare också gör så. Ämnet växlade mellan stjärnsystemet och små bäbisars oförvanskade glädje för att sedan mynna ut i filosofiska spörsmål. Om vi bara börjar sova bättre på nätterna och inte vara jetlaggade, slippa skrubba lägenheten på kvällarna och förstå hans accent så ska nog det här bli bra. Inte vad vi är vana vid från workshops i Europa men vi är ju här för att få något annat.
5 dec
Allt vi har träffat på än så länge är väldigt billigt. Vi handlar grönsaker på marknaden till vår hushållerska för inga pengar alls och vi åker riksha när vi ska någon längre bit för det går inte att ta sig fram på annat sätt för oss.
Igår fyllde Fia år och på kvällen skulle vi ut och äta middag för att fira henne. Vi hade fått lite olika förslag på resturanger och efter lite överväganden hit och dit valde vi ett populärt ställe som enligt adressen skulle ligga i samma område som vi bor i. Resturangen är känd för att den har mat från olika länder. Den låg långt bort, och hela vägen dit var det högersvängar. I ett land med galen vänstertrafik blir högersvängar något av en pärs. Nu har vi blivit bättre på att veta vad vi beställer för mat även om samma maträtt kan vara rätt olika på olika resturanger. Ikväll var Jocke och Josefin sugna på något annat är indisk mat så de gladde sig och beställde italiensk pasta och pizza. Italienskt var väl kanske att ta i. Pizzan var bl a fylld med pasta och pastan hade indisk kryddning.
Resturangen ligger vid en sexfilig gata och när vi ska hem så kommer det nästan inga rikshor. Till slut kommer det några men ingen vill köra ända till vårt område. Sen kommer det en som säger att han kör dit för 60 rupies. Då säger vi att nej, det går inte, vi åkte hit för 30. Så han åker iväg och sen kommer det inga fler på ett väldigt långt tag. Då kommer insikten. Vi har tackat nej till en riksha för 10 kr, för vi tycker att vi bara ska betala 8 kr! Vi började gapskratta åt oss själva. Till slut kastar vi oss över alla sex filerna i hopp om bättre lycka. Vi får tag i en och föraren kände till Iyengar och yogade själv med en guru från California. Väl hemma betalade vi honom 80 rupies, dvs typ 13,50 som tack för att vi kommit hem levande.
7 dec
Söndagen är vår lediga dag från institutet. Fredrika som varit här förut har berättat om en sjö hon fick följa med Alí och hans familj till. Fantastiskt vatten, stenar att hoppa omkring på och inga människor alls där. Alltså, vi bokade en chaufför (en annan den här gången än den pillerätande vi hade sist) och åkte iväg. Tre i gänget fick sitta längst bak i bagageutrymmet men det är inga bekymmer för det är bara de fram som behöver fungerande säkerhetsbälte. De har lite svårt att förstå att vi är rädda för trafiken och inte polisen. Hur som, en fin biltur genom landskapet, ut från den myllrande staden, byar med färggranna marknader, hinduiska tempel, målade kor och hela familjer på motorcyklar. Väl framme råkade vi åka förbi resturangen vi skulle bli avsläppta vid vilket innebar att vi fick se skylten ni ser ovan. Fredrika hade inte sagt något om farligheter och Fia som är med, är paniskt rädd för ormar. I gympadojjer och sandaler hukade vi oss genom ett hål i en mur och började vår vandring ner mot sjön. Svetten rann och vi bar på både mycket vatten och mat och försökte hålla koll på ev ormar även om vi antog att de skulle försvinna när vi kom dundrande. Nere vid vattnet var det inte riktigt lika enkelt att gå som Fredrika mindes det, vi sjönk ner lite i den knallröda sanden, det var högvatten så vi fick ta oss upp i vegetationen vilket kändes som om vi var med i en Indiana Jones-film. Taggbuskar, lianer som vi fastnade i och stenar som gav vika när vi försökte klättra på dem. Men skam den som ger sig, vi skulle till solen och till badet. Vattnet var fantastiskt, klart, lagom varmt och vi var ensamna, dvs vi kunde bada i bikini. Sen var det bara återfärden men denna gång valde vi att ta oss fram i standkanten trots högvattnet. Om svetten rann på vägen ner kan ni ju tänka er hur det var på vägen upp tillbaka till resturangen. Vilodag var det ja. Fia informerade oss sen på kvällen om att 80 procent av indiens alla ormar är giftormar och att en stor del av dem är vattenormar. Vi får väl se om vi åker tillbaka, Jonathan vill gärna på Indiana Jones-äventyr när han kommer hit.
9 dec
Även om det har blivit en del fixande med lägenheten, shopping och allmänt fixande så är vi ju här för att yoga. På onsdagar och lördagar har vi kvinnoklass och då har det varit Abby som har lett passet men det är mest Guruji som undervisar och säger vad hon ska säga. De passen är väldigt kroppsligt inriktade, vi har jobbat mycket med huden runt vristerna och hur vi ska förlänga den inre respektive yttre huden. För er icke-yogisar så läste ni rätt, vi förväntas arbeta med den yttre och inre huden åt olika håll. Oftast så känns en stor skillnad när man lyckas jobba med kroppen som han säger. Jag fick en aha-upplevelse när jag skulle sträcka mig ner mot golvet i uttanasana och vi skulle sträcka från höftkammarna rakt över benen istället för från magen. Jag kom längre och magen fick mer space.
I övrigt har vi mest Prashant, Gurujis son. Han är väldigt duktig i filosofi och vill med hela sitt hjärta att vi ska göra något mer av yogan än att bara göra de fysiska övningarna utan tanke bakom dem. Han var med om en bilolycka som ung och har en skada på ena armen varför han aldrig visar några positioner utan mer har föreläsningar om filosofiska spörsmål som rör vårt yogautövande. Han håller oss väldigt länge i varje position och så får vi göra positionerna hundra gånger. Haromdagen fick vi göra handstående och sen stod vi i brygga mest hela passet. Imorse fick vi göra ryggradsvridningar i två timmar samtidigt som Prashant föreläste om body, mind and breath och kopplingarna däremellan. Men vi gillar honom skarpt, han är som en mysfarbror med kul humor även om han är sträng. Han är väldigt vindögd men vi tror att han ler mot oss ibland. Sen pratar han ganska svår engelska förutom att han väver in sanskrit från olika texter och ibland hör vi inte och vet inte om han pratar maharathi eller bara obegriplig engelska.
Oftast har vi sen egen praktik mellan 9-12. Som jag skrivit tidigare är vi definitivt bland de minst erfarna här. Vi ser kändisar efter kändisar, dvs seniora lärare som har skrivit böcker, visar positioner i böcker, har forskat om Iyengaryogans effekter osv. På den egna praktiken innebär det här att vi yogar på där i vårt eget tempo medan kvinnor och män, rätt många i 60-års åldern, står på huvudet med benen i lotusställning, går ner i spagat eller gör andra klämkäcka positioner medan vi ligger i en återhämtande position och inbillar oss att vi är seriösa yogautövare.
13 dec
Nu känns det som att vi har kommit in i det här med yogan mer ordentligt. De har kört rätt hårt med oss några pass. Tyvärr har vi inte kommit så långt i yogan att vi har släppt vårt ego. Vi blir lättade när det är seniora lärare som går ur positionerna innan vi gör det. Vi jobbar på att sluta jämföra oss med andra men enkelt är det inte. Gulnaaz, Alis syster hade ett väldigt bra pass med oss häromdagen där vi jobbade med höfternas position i allt från dog-pose, uttanasana, ekapada prasaritta padottanasana, virabhadrasana 3, parivritta ardhachandrasana, parivritta trikonasana och parivritta parsvakonasana. Svetten lackade men effektivt var det.
Guru-ji är på ett strålande humör. Häromdagen nöjde han sig inte med att tala om för Abby vad hon skulle säga utan han kom själv fram till scenen för att visa hur vi skulle jobba med baksidan av knäskålarna. I fredags var de och filmade Guri-ji när han gjorde olika positioner och när han undervisade Abby. Sen filmade de lite allmänt i stora salen. När Guru-ji vekt ihop sig som ett hjul bakvägen, dvs hade fötterna i golvet och låg med ryggen över en pall och hade huvudet i golvet och höll med armarna om fötterna, smög Fredrika fram kameran. Vad tror ni hände? Batteriet var givetvis slut.
Jag hoppas att ni icke-yogisar förstår, mannen fyller 92 år imorgon, och står på huvudet långa stunder, böjer sig bakåt i bakåtböjningar som många av oss inte ens kan drömma om.
14 dec
I söndags ville vår hyresvärd bjuda med oss till den Residential Club som han är medlem i. Fia är sjuk, rejält förkyld så hon stannade hemma men Fredrika och jag åkte iväg. Först besök på en lite bättre resturang. God mat och massor med olika rätter som serverades vid bordet. Personalen ( här är serveringsjobb ett manligt jobb) kom och fyllde på våra små skålar hela tiden. Proppmätta åkte vi sedan genom Punes fattigare områden där det var marknad. Det mesta second-hand enligt vår hyresvärd. Här bodde många på gatan under presenningar som de spänt upp eller i plåtskjul. Sophämtarna, eller antagligen de beslutande i staden verkar ha förträngt att det bor människor här. I området där vi bor är det många enormt stora och fina hus med fina trädgårdar eller innergårdar med krukor med blommor och små träd i, blandat med höghus med lägenheter. Skillnaderna här är alltså enorma.
Åter till vår söndag med hyresvärden. Denna söndag ville vi inte ut till sjön, ormarna och, som vi idag fick veta, skorpionerna. Vi blev istället glada när vi skulle få åka till ett ställe med pool och dessutom få ayurvedisk massage. Hyresvärden (för er som inte minns är han en lätt förvirrad man i 60-årsåldern) verkade glad över att få visa oss runt på denna club som han varit med och startat. Det var värsta lyxstället. Fontäner, vackra stenbeläggningar, pooler i olika storlekar, tennisplaner, squachplaner, basketplan, flera resturanger och caféer, lekparker och en spa-avdelning. Vi hade bokat in oss på ayurevedisk massage och den var helt fantastisk. Med indiska mått var den svindyr. Hyresvärden lämnade av oss där och åkte och hälsade på någon kompis. När han kom för att hämta oss hade han med sig två manliga släktingar som ville ta en drink med oss. På vägen ut insåg vi att vi varit de enda kvinnorna inne i baren och vi tyckte inte att det kändes helt bra att han intog whisky, eftersom han ju skulle skjutsa oss hem. Han borde ha hålligt sig till Fresh Lime Soda som har blivit vår stående dryck här. Släktingarna var trevliga, vi lyckades fråga ut dem en massa om allt från skatter till skolsystemet och vi mådde bra efter massagen men bilturen hem förtog nästan det hela. Jag kan inte slappna av i den här trafiken.
15 dec
Nu har jag försökt ladda upp bilder både igår och idag men jag lyckas inte. Det kommer bara ett meddelande i ilsket rött om att den inte kan ladda över filerna. Jag hade så gärna velat visa er bilder från gårdagens födelsedagsmottagning och hur vackra vi alla var i våra nya indiska dressar.
Hela huset, både utvändigt och invändigt, var smyckat med blommor, färgade lampor och grattis-text. Det var massor med folk. De vi pratade med sa att det verkar bara bli fler och fler. Hela stora salen där vi yogar var fylld med folk som satt på golvet, alla i alla åldrar satt på golvet, på utrullade yogamattor. Sen var det fullt i övre yogasalen och där fick de följa händelserna på en storbildsskärm och sen var det folk nere och utanför som inte fick plats. Det är helt uppenbart att det finns en stor tolerans för trängsel här. Det är väl så att man lär sig att hantera mycket av det man utsätts för, oavsett om det är trängsel eller kalla vintrar.
Några olika texter reciterades och en av Gurujis döttrar sjöng typ en ”ja må han leva” sång på sanskrit. Otroligt vackert. Därefter fick vi höra flera av hans äldsta elever berätta om sin tid som elev och vilka problem han hjälpt dem med. Den första mannen var väldigt cool. Han var också över 90 år och hade fått sån yrsel för något år sen att han inte kunde ta hand om sig själv. Läkarna hade gett honom medicin och sagt att det inte var något att göra. Då hade Guruji istället sagt att han skulle göra mer huvudstående, han fick för lite blod upp till huvudet, nu här han blivit så gammal. Sagt och gjort, mannen hade ökat på sitt huvudstående och blivit kvitt sin yrsel. Ja, jag säger då det. Ordinera en 90-åring mer huvudstående. Guruji höll också tal och påminde oss om yogan som en helhet, inte enbart en fysisk träningsform och hur den kan få oss att vara i nuet. Efter talen fick vi alla gå fram på led och gå ner vid hans fötter och han tog på vårt huvud och gav oss hans välsignelse. Josefin som inte yogat tidigare utan bara är medföljande tyckte att det kändes konstigt men vi andra som vet mer vad han gjort och vilken kunskap han har tyckte det kändes väldigt speciellt. Sen var det långa köer till maten, men god mat var det. Det var helt enkelt väldigt kul att ha varit med om detta.
18 dec
Vädret här är varmt på dagarna men ganska kallt och rått på nätterna. Våra föntster går tyvärr inte att stänga helt vilket både gör det kallt inomhud och myggigt. Vi har inga filtar till sängarna så kallt blir det på natten. Vi har sovit med fleecejackor och mysbyxor på oss. Inne på institutet blir det också ganska kallt på stengolvet. Så först fick Frida ont i halsen, sen blev Fia sjuk en hel vecka och nu har jag blivit sjuk. Inte så konstigt för inne på institutet så hostas och snörvlas det ordentligt. Vår hemhjälp som knappt pratar engelska gjorde iordning en dryck med, vad jag nu lärt mig, gurkmeja och salt för att lindra min hosta. Det funkade så trots att det är rätt äckligt har jag hinkat gurkmeja-dryck.
Idag har Frank och Jonathan kommit. Kul kul. Nu ligger de och sover och om vi får tag på nyckeln till vår nya lägenhet så flyttar vi över idag.
Några små allmänna observationer. Eftersom trafiken är så farlig ser vi inte så många barn ute. När barnen ska hem från skolan åker de i fullastade rikshor. I området där vi bor är det pga institutet många västerlänningar. Kvinnor och män verkar röra sig rätt obehindrat ute, kvinnor går till exempel ensamma sent på kvällarna. På institutet är de flesta av de viktiga lärarna och assistenterna kvinnor dvs kvinnor har en framträdande roll där. En annan observation är att eftersom kvinnor i vissa sociala grupperingar i realiteten inte kan skiljas så berättar de att de har män som slår dem. Vår hemhjälp har exempelvis förklarat att hon har en ”bad husband”, ”bad luck”. Vi har träffat kvinnor som varit sambos i flera år innan de gift sig och formellt är det ok att skiljas här. De frånskilda kvinnor som vi har träffat har sagt att det har varit deras familjer som har gett dem ok att skiljas. Som på andra håll handlar det mycket om social klass och möjligheten till egen försörjning.
22 dec
Tiden rinner iväg. Sen Frank och Jonathan kom så har vi bytt lägenhet. Nu delar vi lägenhet med en familj med en son på åtta år. De kommer från Bath i England och är enkla och trevliga. Det flyter på bra och Richard har varit här 18 gånger och Kirsten 10 gånger, dvs de är bra guider för många av våra frågor. Men nu har vi bara stå-toalett och duschen fungerar inte så det är att fylla upp en hink och ösa vatten över sig. Man vänjer sig.
Frank och Jonathan går också på yoga varje dag. Det är Gulnaaz, Alis syster som har yoga med alla våra medföljande. Hon kör hårt med dem men Jonathan är jätteeggad och Frank tycker han får bra hjälp. Fias man och tre barn har också kommit och helt plötsligt har vi varit 13 svenskar som ska kordinera oss för ex middag ihop eller inte, vem ska på vilken shopping, vilka ska ta vilken riksha osv. Precis som jag trodde gillar Frank och Jonathan att åka riksha. De tycker att det är jämförbart med att vara på Liseberg. Själv känner jag starkt hur svåra skador ständigt snirklar runt de rikshor jag tar.
Sista veckan har det varit bakåtböjningar. Det är helt otroligt vad minst fem timmars yoga per dag gör med kroppen. Visst, fristående bakåtböjning, ustrasana och danurasana gör fortfarande att det exploderar i huvudet (jag har hoppat över en hel del sådana) men jag går ner i viparita dandasana utan större problem. Vi har fått göra många urdhva danurasana och viparita dandasana på raken. Från början hade jag rätt stora problem att stå längre än 8 minuter i huvudstående men nu går även det rätt bra. Frågan är väl nu hur jag ska lyckas underhålla det här när jag kommer hem.
26 dec
Den sedvanliga juluppladdningen har ju fullständigt uteblivit och på julafton hade vi två klasser och våra medföljande hade sin vanliga yoga på morgonen. På morgonen fick Jonathan en av sina julklappar, ett machine-gun med alla möjliga finesser. Pojken vi bor med har också ett sånt så det var fullt krig med lasersikten i lägenheten. Väldigt yogiskt! På em hade vi bjudit hem lite folk till den största lägenheten som nu Fia med familj och Fredrika bor i. Det var de vi bor med nu, Ali med familj, några andra yogisar vi lärt känna. Vi bjöd dem på medhavd glögg, pepparkakor och lite annat smått och gott. Det blev väldigt trevligt. När vår kvällsklass var slut, dvs vid åtta på kvällen gick vi på det mest västerläska vi kunde hitta, en italiensk pizzeria här i kvarteret. Makalöst goda vedugnsbakade pizzor och de hade juldekorationer och en förfärligt ful julgran utanför.
Juldagen började med yoga och sen gick vi alla på samma italienska restaurang för lunch. Väl där insåg vi att halva yogainstitutet också var där och åt lunch. Em ägnades åt lite praktisk shopping och Jonathan spelade ett av sina julklapps-spel han fått (lagom skrymmande julklapp med psp-spel) och läste julklappsbok. Idag på annandagen har vi varit till en trevlig pool. Lite kallt vatten men skönt med kombinationen sol och möjlighet att ligga i bikini och sola. Vi är ju annars väldigt anständigt klädda här. Lunchen intogs på Hard Rock Café, trot eller ej men det finns två Hard Rock Café har i Indien och ett av dem var vid poolen där vi var. Från imorgon blir det åter billig indisk mat efter all västerländsk julmat (pizza, lasagne och hamburgare).
31 dec 2010
Min dator har gått sönder vid två tillfällen under min tid i Pune. Med assistans från vår första hyresvärd har jag varit till en datafirma som lagat den. Men lagningen verkade inte vara fullständig för den gick sönder igen, lagad och nu trasig för tredje gången. Nu har jag gett upp tills jag kommer hem. Det har dock varit ytterligare en indisk upplevelse. Den är klar imorgon, och när imorgon har kommit har jag ringt dem. Oj, oj, ge mig fem timmar till. Efter fem timmar så blir svaret oj, oj, ge mig några timmar till. Efter några dagar sa jag att jag kommer om en timme och när jag då kom var den färdiglagad. Men nu är den alltså trasig för tredje gången och det är därför jag inte har skrivit så mycket. Här kommer några rader kring vår sista vecka i Pune.
Eftersom vi har bott i en vanlig lägenhet har vi fått se lite mer av indiskt vardagsliv än om vi bott på hotell. Jonathan har dessutom varit ute och lekt kurragömma med några av grannpojkarna på innergården. Innergård och innergård, där man parkerar bilarna och motorcyklarna. Det har fungerat väldigt bra med den engelska familjen som vi delat lägenhet med och vi kommer gärna att träffa dem igen.
Vi har turistat lite här sista veckan. Vi har varit till ett av få museer, ett samlingsmuseum för gamla indiska saker, både vardagsföremål, instrument och mer konstnärliga saker. Jonathan har blivit så intresserad av hinduiska gudasagor så vi har köpt en tjock bok med hinduiska gudasagor i serieform till honom. Han har läst på mycket, han kunde förklara flera av målningarna på museumet för Frank och mig, vem som krigade med vem och vem som ville gifta sig med vem. Vi har också besökt huset där Mahatma Gandhi var i husarrest mellan 1942 och 1944. Det var inte så mycket information men det var i alla fall tillräckligt för att vi skulle kunna prata med Jonathan om befrielserörelser, kolonialism, alfabetiseringskampanjer mm. Dessutom var det en relativt stor bilfri park. Väldigt skönt. Vi har också besökt en bilfri marknad, där var det istället väldigt intensivt. Vi hittade förutom värsta princessklänningen till Franks yngsta barnbarn även fina mässingsstatyer. Jonathan har köpt upp sig på gudastatyer så han ska både få styrka, glädje, rikedom och lite annat. Vi får väl hoppas att det fungerar!
Sen bar det av till Goa och bad.